Erica, 16 år, har läst en bok hon vill tipsa om. (Eller kanske dissa...)
"Det är natt när jag kastas in i bokens handling av den mycket skickliga författaren Stephenie Meyer. Vampyren Bree är tre månader gammal och trots det väldigt behärskad för sin ringa ålder. Hon har oturen att jaga med två idioter från sin klan, som hon egentligen ofrivilligt är medlem i. När en av de två vampyrerna välter en förbikörande bil och tömmer föraren på blod får Bree kontakt med Diego. Han är klanledaren, Rileys, favorit. Diego är till och med äldre än Riley. Tillsammans jagar de den natten och de blir mer och mer fästa vid varandra. Tillsammans lyckas de knäcka att de traditionella vampyrsederna (som att de brinner i solljus och att de dör om man spetsar dem med en träpåle t.ex.) inte gäller. Men det är inte alltid bra att veta sådant ingen har sagt till dem.
Jag är faktiskt mycket besviken på Meyers senaste verk. Riktigt djupt besviken. För det första trodde jag att historien skulle vara mycket mer utvävd och målande. Hon lämnar väldigt mycket åt läsaren, vilket får mig att tappa fokus på berättelsen. Hon lyckas blanda ihop namn och kön på biroller mer än en gång (eller är det översätterskan Carina Jansson som begått en gigantisk tabbe?) och historien är väldigt hackig. Beskrivningarna på Cullens är inte klockrena heller. Jag har läst igenom Twilightserien flera gånger, och jag är väldigt besviken på hur Meyer beskriver Cullens-familjen i den här boken. Det tog mig många långa sekunder att förstå vem hon beskrev när hon t.ex. beskrev Carlisle eller Edward.
Visserligen, jag skulle inte tro att ett stort Twilight-fan skulle tycka illa om den, trots att det är väldigt lite Cullens i den, bara de sista ödesdigra ögonblicken av boken. Jag tycker personligen inte att boken utvidgar min syn på den tredje Twilight-boken, som Meyer har skrivit i förordet. Det här är, i alla fall för mig, en ganska onödig b-bok till den här underbara serien böcker! Självklart borde ett Twilight-fan läsa den, och självklart är meningen delad, men så speciell är inte den här boken. Ganska mesig i mina ögon. Ingenting jag skulle lägga cirka 200 kronor på för att ha i min bokhylla där jag har mina favoritböcker.
Boken är också så pass "tjock" (166 sidor) därför att textstorleken är dubbelt så stor som i "grundböckerna". Textstorleken är perfekt för min syster som är tolv.
Men det var i alla fall inte två helt bortkastade timmar jag la ner på att läsa den, den var ganska milt underhållande tills drabbningen i slutet." /Erica
(ps. du kan låna boken på bibblan om du blir nyfiken)
Sommaren jag blev vacker är en riktig sommarbok, en sån där berättelse som verkligen får dig att känna solens värme på huden och havsbrisen mot ansiktet. Så länge Belly kan minnas har hon och hennes bror Steven och deras mamma tillbringat hela, långa sommarlovet i huset vid havet tillsammans med mammans barndomsbästis och hennes två söner Jeremiah och Conrad. Belly har alltid haft rollen som lillasystern som hängt efter killarna, en syster de retats med. Men den här sommaren blir allting annorlunda än vad det varit. Nu börjar Belly bli vuxen, helt plötsligt händer allt så snabbt och inget är sådär okomplicerat längre. Conrad är den av sönerna som Belly hela tiden varit lite småförälskad i men den här sommaren träffar hon en ny kille. Frågan är om han kan få henne att glömma Conrad. Och Jeremiah, han kanske inte är så tokig heller. Mycket av det som händer i den här boken cirklar kring Bellys kärleksbekymmer men den handlar också om hemligheter de vuxna försöker dölja och hur man påverkas när man får veta något som är väldigt jobbigt. 
