När allt är svart

Calle är en kille som är ganska ensam. Han bor tillsammans med sin mamma och sin lillebror Örjan (och Örjans marsvin). Hans pappa har dött, för inte så längesedan, alldeles för tidigt. Calle har en väldigt bra farmor som verkligen ser honom, hon är rolig, hatar att bli fotograferad, gillar öl och röker på balkongen. Men farmorn blir sjuk och hamnar på sjukhus. Detta får Calle att börja tänka på sin pappa som han aldrig riktigt kunnat sörja. I skolan är det inte heller särskilt bra, han riskerar att få IG men orkar ändå inte göra något åt det. Istället smiter han ut på taket och fotar, fotar, fotar. För det är han bra på.

Men allt är faktiskt inte nattsvart. På skolan har det börjat en ny tjej, med en enorm röd halsduk och oftast en gitarr i handen. Och hon bor i samma trappuppgång som Calle.

Med enkelhet och små detaljer som ger liv berättar Ingrid Olsson historien om Calle och en tung period i hans liv. Om hur det är när det värsta händer och om hur svårt det kan vara att våga känna något. Det här är en av böckerna som blev Augustnominerad och jag förstår varför.

Den finns så klart att låna på biblioteket.

/Maria