Nick Hornby skriver i vanliga fall vuxenböcker om människor som är intresserade, på gränsen till besatta, av någonting. Den mesta kända av hans böcker heter High Fidelity och handlar om musik. Flera av böckerna har blivit filmer också, Om en pojke till exempel.
Slam! är Hornbys första ungdomsroman och handlar om 16-årige Sam som älskar att skejta. Slam är tydligen ett annat ord för att misslyckas med ett skejttrick och misslyckas och fucka upp är just vad Sam gör hela tiden. Det som händer är att Sam träffar Alicia, som han blir ihop med bara för att hon är så snygg, och oturligt nog blir de med barn. Men det är mycket mer spännande än det låter. Både för att Sam, eller är det Nick?, är så rolig och för att det plötsligt kommer in övernaturliga inslag och man vill veta hur det kommer att gå. Sam försöker trots allt lösa allt till det bästa när bebisen Roof, som han både älskar högt och samtidigt inte alls önskade sig, väntas.
I början tyckte jag att boken var tjatigt pratig på gränsen till outhärdlig. Dessutom blir jag så trött på allt tuffhetskomplex som många böcker som är skrivna för, till, om, av killar, dras med. Jag var arg på honom nästan hela tiden. För att han beter sig korkat och fegt och omoget så till den grad att han sårar alla andra och ställer till det ordentligt för sig själv. Jag störde mig på Sams grabbiga attityd, men nu tänker jag att kanske är det såhär många killar skulle ha tänkt om de hamnade i den situationen (till skillnad från hur jag skulle tänkt menar jag). För det är lite gôtt ändå att Sam låter den ena korkade tanken efter den andra dyk upp i skallen och ta plats i hans berättelse. Tillrättalagt är det inte. Inte ens i slutet verkar det som att saker och ting kommer att lösa sig speciellt bra och trots att jag i vanliga fall gillar böcker och filmer där huvudpersonerna får varandra på slutet så lämnar Slam! mig ovanligt uppfriskad.
/Ulrika
Slam! är Hornbys första ungdomsroman och handlar om 16-årige Sam som älskar att skejta. Slam är tydligen ett annat ord för att misslyckas med ett skejttrick och misslyckas och fucka upp är just vad Sam gör hela tiden. Det som händer är att Sam träffar Alicia, som han blir ihop med bara för att hon är så snygg, och oturligt nog blir de med barn. Men det är mycket mer spännande än det låter. Både för att Sam, eller är det Nick?, är så rolig och för att det plötsligt kommer in övernaturliga inslag och man vill veta hur det kommer att gå. Sam försöker trots allt lösa allt till det bästa när bebisen Roof, som han både älskar högt och samtidigt inte alls önskade sig, väntas.
I början tyckte jag att boken var tjatigt pratig på gränsen till outhärdlig. Dessutom blir jag så trött på allt tuffhetskomplex som många böcker som är skrivna för, till, om, av killar, dras med. Jag var arg på honom nästan hela tiden. För att han beter sig korkat och fegt och omoget så till den grad att han sårar alla andra och ställer till det ordentligt för sig själv. Jag störde mig på Sams grabbiga attityd, men nu tänker jag att kanske är det såhär många killar skulle ha tänkt om de hamnade i den situationen (till skillnad från hur jag skulle tänkt menar jag). För det är lite gôtt ändå att Sam låter den ena korkade tanken efter den andra dyk upp i skallen och ta plats i hans berättelse. Tillrättalagt är det inte. Inte ens i slutet verkar det som att saker och ting kommer att lösa sig speciellt bra och trots att jag i vanliga fall gillar böcker och filmer där huvudpersonerna får varandra på slutet så lämnar Slam! mig ovanligt uppfriskad.
/Ulrika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar