Sunia och Wulf, som är tvillingar, har vuxit upp med sin far utanför en liten by i ett vilt bergslandskap. De har alltid varit lite annorlunda, bleka med korpsvart hår. Familjen har hållit sig för sig själva, även om fadern varit en respekterad man som folk nästan varit lite rädda för. Och trots att Sunia och Wulf är så sammansvetsade att de vet allt om varandra och vad den andra känner visar det sig att de egentligen inte vet så mycket alls om sin far.
Det dyker upp en främling som talar ett annat språk och gör deras far mycket upprörd. Kort efter det försvinner han ut på jakt och dröjer med att komma tillbaka. Vintern närmar sig, en vinter olik alla andra, som smyger sig in i människors hjärtan och gör dem kalla. Till slut kommer fadern tillbaka, dödligt sårad. När det också dyker upp ondskefulla galgmän med vargliknande bestar i sällskap måste syskonen fly för sina liv. Det visar sig att Sunia och Wulf tillhör ett märkligt folk som binds samman av Blodet och deras öden tar sig nya vägar som de aldrig hade kunnat föreställa sig.
Jag tycker verkligen om hur man genom språket i första delen av boken märker hur nära kontakt Sunia och Wulf har. Det är ganska speciellt. (Och berättelsen får mig definitivt att längta efter en riktig vinter (fast inte en sådan ond som i boken), en sådan där man får pulsa genom snön och bygga snögrottor och falla rakt bakåt och landa alldeles mjukt i allt det vita.)
Ondvinter är skriven av Anders Björkelid och finns att låna på biblioteket. Det kommer att komma tre delar till i berättelsen om Blodet.
/Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar