Himlen börjar här

Lennie har drabbats av en sorg så stor att den nästan inte går att greppa. Hennes syster och bästa vän Bailey har dött. Hennes hjärta sa helt plötsligt stopp under en repetition av Romeo och Julia. Lennie bor med sin mormor som är konstnär och sin morbror Big som är en riktig kvinnotjusare med enorma mustascher och tordönsröst. Systrarnas mamma övergav dem när de var små, Bailey tre och Lennie bara ett, men de har varit en varm och kärleksfull familj ändå. Nu känns huset bara främmande och de som lever kvar kan inte prata med varandra.

Bailey har också lämnat kvar Toby som hon precis förlovat sig med, alldeles ensam och vilsen. Det är tillsammans med Toby som Lennie tycker att Bailey känns nära, trots att de inte haft så mycket gemensamt förut. Det har nästan varit så att Lennie kanske varit lite svartsjuk för att Bailey ägnat så mycket tid åt Toby, tid som hon förut ägnade Lennie. Och det är på grund av den där gemensamma sorgen, det stora svarta hålet, som saker händer mellan Lennie och Toby som absolut inte får hända. Sånt som bara är helt förbjudet.

Samtidigt börjar det en ny kille i Lennies orkestergrupp, Joe, som är en gud på gitarren. Och mitt i allt det sorgliga och destruktiva blir Lennie alldeles glittrande, fladdrande förälskad. Men går det verkligen att vara så där ljuvligt kär när man mår så dåligt? Är det ok att bli kär när ens syster precis har dött?

Jag tycker att Jandy Nelson lyckas balansera mellan de olika känslorna på ett bra sätt i den här boken, Himlen börjar här. Det blir aldrig sentimentalt utan känns logiskt det som händer. Det finns ju alltid en massa olika känslor som ska få plats inom en.

Låna boken på bibblan.

/Maria

Böcker och prat

I veckan hade vi bokcafé vilket var mysigt. Vi började med att prata ganska mycket om klassiker och arbetarlitteratur eftersom både Lydia och Ulrika håller på med det i skolan. Ulrika berättade en del om Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström som hon läst. Den handlar om Henning som flyttar från landet till Stockholm och hur fattigt och eländigt det är och hur tufft det blir för honom att överhuvudtaget överleva. På Idas och Daniels skola hade Zulmir Becevic varit på besök (läs mer här) och berättat om sitt författarskap så då kom vi att prata en del om hans bok Svenhammeds journaler. Vi pratade också en del om Var är Alaska? av John Green som både Dina, Lydia och Ida har läst. Lydia tyckte att det var en av de bästa böckerna hon läst på länge, det är så härligt med alla citaten som kommer in hela tiden (huvudpersonen Miles samlar på döda personers sista ord) och det här stora Kanske som Miles letar efter. Och att storyn är ganska trist men att karaktärerna verkligen gör hela boken (läs lite mer om den här). Vi pratade ganska länge om hur viktigt det är med bra karaktärer i en bok även om själva storyn kan vara ganska ordinär, för som Ulrika säger, man vill ju vara på huvudpersonens sida. Inte vara likgiltig för hur det går. Dina berättade en hel del om Det här är allt av Aidan Chambers som lätt är den bästa bok som hon någonsin har läst. Och att det är svårt att förstå hur det går att skriva en sådan bok utan att den bygger på verkliga händelser. Kanske har Chambers 70 tonårsdöttrar? Men hur gör man egentligen för att läsa en så tjock bok? Den är ju ändå på 843 sidor och väldigt tung. Fast då är det ju bra med A och B-sidorna, det där att i mitten av boken delas berättelsen upp i två och man kan välja att antingen läsa högersidorna eller vänstersidorna, och ligga i sängen på ena sidan hela tiden så man inte blir så trött i armarna. Dina tipsade också om Mycket mer än så av Sarah Dessen som du kan läsa mer om här. Hon läste den på en helg och det kändes verkligen som att hon sögs in i och levde i den världen. Det är ju så schysst med böcker som gör allting så verkligt. Ida tipsade om Det levande slottet av Diana Wynne Jones som handlar om Sofie Hattman som arbetar i en hattaffär. Hon är så skicklig på att göra hattar att hon på något sätt kan se eller påverka vad som händer i de framtida ägarnas liv genom hattarna. Sedan kommer Ödehäxan som ser Sofie som en konkurrent och förvandlar henne till en gammal tant. Boken är mycket bättre än filmen, även om den är bra också. Den innehåller så mycket mer och det brukar ju vara så. Och så pratade vi en hel del till om Darlah - 172 timmar på månen av Johan Harstad bara för att det känns som att det behövs. Det är verkligen något med den där boken som fastnar (läs mer om den här). En annan sak vi pratade en hel del om är hur vi alla kom in på att läsa och om man kommer ihåg vilken bok det var som fick en att komma in på det här underbara med litteraturen. Ulrika tappade helt lusten att läsa i flera år eftersom hon hade en lärare på lågstadiet som tvingade henne att läsa en urtråkig bok som hette Moa och Mille. Men sedan hittade hon några Dalslandsdeckare av Pia Hagmar i sin systers bokhylla och så hittade hon tillbaka till böckerna. Dina hade sin första större läsupplevelse med Elva år på jorden : Lisa Bengtssons memoarer av Lotta Olsson. Daniel minns att det var Spelkortsmysteriet av Jostein Gaardner och att den sedan ledde vidare in på Cornelia Funke. Dagens bästa visdomsord kom i alla fall från Daniel; det finns inget som heter tjejböcker. Bara så att ni vet. /Maria

Darlah - 172 timmar på månen

Mia från Norge, Midori från Japan och Antoine från Frankrike är tre helt vanliga ungdomar med den ovanliga saken gemensam att de ska få åka till månen tillsammans. Det har ingen gjort på 40 år. De har alla tre vunnit i ett världsomfattande lotteri som miljoner ungdomar deltagit i. Ingen av de tre är egentligen så intresserade av månen, rymden eller astronomi utan drömmer kanske mer bara om att få komma bort från de liv som de lever just nu.

Vad ingen vet är den egentliga orsaken till att månen ska besökas igen. Att ungdomarna ska få följa med är bara ett svepskäl för att kunna samla in pengar åt NASA, som är USAs myndighet för rymdfart. De upptäckte nämligen en fruktansvärd hemlighet sist det var någon på månen. Nu måste de tillbaka för att ta itu med det.

Det som börjar som en ganska vanlig ungdomsroman om Mia, Midori och Antoine, om vänskap, skola och olycklig kärlek, utvecklas till en regelrätt skräckhistoria. En sak jag verkligen gillar med den här boken är att den är så oförutsägbar. Du kan omöjligt veta vad som väntar i nästa kapitel. Och när du läst kart boken tänker du: Herregud hur kunde det bli sådär, och så måste du läsa om slutet för att leta ledtrådar.

Darlah - 172 timmar på månen är skriven av Johan Harstad som fick norska Bragepriset 2008 just för den här boken (Bragepriset är ungefär som Augustpriset). Du kan så klart låna den på biblioteket.

/Maria

Underfors

Alva är besatt av att minnas, efter varje löparrunda tvingar hon sig att rabbla upp alla hon mött, vad de hade på sig, var hon såg dem någonstans. Är det något hon inte minns straffar hon sig själv. Varför hon gör så reflekterar hon inte över men kanske har det att göra med det som hände när hon var tre, innan hon blev adopterad. Hon minns att någon håller i henne, knuffar ut henne ur ett hål och att hon ser stjärnhimlen för första gången i sitt liv. Försöker hon minnas längre tillbaka än så får hon panik och ångest.

Det dyker upp mystiska saker i Alvas omgivning, märkliga små nattfjärilar som bildar ordet ”minns” i sovrumstaket. Nästa gång är det lysmaskar som uppmanar till samma sak. Helt plötsligt dyker det också upp en kille som Alva dras till utan att hon kan hjälpa det. Han är lång och smidig, har en svart skinnrock och alldeles kolsvart hår och buskiga ögonbryn. Han heter Nide och när han tar i Alva blir hon alldeles knäsvag.

Joel går på Alvas skola och i två år har han beundrat henne på avstånd. Hon är det vackraste han sett, med sitt rosafärgade hår, ballerinakjolen, de randiga strumpbyxorna och conversen. Och hon verkar så stark, bryr sig inte om vad andra tycker och tänker. När han till slut vågar fråga henne om hon vill följa med och fika tackar hon faktiskt ja. Men när Joel sitter på caféet och ser henne komma på andra sidan gatan dyker Nide upp och får henne att följa med honom. Joel som tycker att Nide ser skum ut följer efter dem i smyg och på det sättet kommer det sig att han följer med dem ner i underjorden, till Underfors.

Det visar sig nämligen att Alva kommer från en helt annan plats, en plats där det finns troll, älvor, skogsrån och bäckahästar. Och där det finns en ondskefull varelse så stor och stark att den är en fara för hela världen. Det är en anmoder till Alva som för längesedan lyckats fängsla varelsen men nu riskerar den att slippa lös igen.

Maria Turtschaninoff som skrivit den här boken, Underfors, väver ihop klassiska sägner och sagor med den här trista verkligheten vi lever i på ett magiskt sätt. Det känns helt naturligt att det skulle kunna dyka upp en bergsfru och kasta en förtrollning på någon. Eller troll som kan förvända synen på dig.

Turtschaninoff har också skrivit De ännu inte valda som du kan läsa mer om här och Arra som också står på fantasyhyllan.

Låna Underfors på biblioteket.

/Maria

En gång

Gabe, Al och Bram är väldigt goda vänner trots att de är så olika. Kanske på grund av, som de uttrycker det själva, att de är fulla med skit. Det som främst binder dem samman är de mytomspunna fester de ordnar tillsammans, som alla vill vara bjudna till. Festerna är alltid hemma hos någon vars familj är bortrest. De kommer dit, fotar allting, städar undan, ordnar världens röjarfest och ställer sedan tillbaka allt på sin plats enligt fotografierna. Och ännu har de inte åkt fast. Gabe, som är den ”snygge”, har på sin lott att ordna många tjejer till festerna vilket aldrig är något problem. Även om han är ganska trött på den stereotypa bild alla har av honom är det bekvämt att gömma sig i den. Men på en fest träffar han Helen som har en förmåga att se bakom masken. De är med varandra hela kvällen och natten. Efteråt blir Gabe rädd och vill inte träffa Helen något mer. Vad han inte vet är det verkliga orsaken till att hon vill träffa honom igen.

Det är inte mycket text i En gång, vid en första anblick ser det nästan ut som en liten dikt på varje sida. På något sätt lyckas Margaret Wild fånga ögonblicken och känslorna på pricken, trots de få orden. Berättelsen om Gabe, Helen och de andra blir mycket större än vad den ser ut att vara vid första anblicken.

Den här boken kan du låna på bibblan.

/Maria

Svarta vingar

Liam och Max följer den flaxande kajan genom det ödsliga landskapet och
på en hög stenar inlindad i en brun filt i en korg ligger en livs levande baby.

Vems är barnet och vem ska ta hand om henne?

Polisen kopplas in, det blir ett stort mediauppbåd, killarna blir hjälteförklarade, de sociala myndigheterna kopplas in och babyn får namnet Alison och ett tillfälligt bra fosterhem i väntan på adoptivföräldrar. Liam och hans föräldrar hälsar på hos Alisons fosterfamilj och Max känner att det finns ett starkt osynligt band mellan honom och barnet . Hos fosterfamiljen bor också Chrystal som presenterar sig som ”problembarnet ” och Oliver med smärtsamma krigsminnen från Liberia där hela hans familj utplånats. Chrystal och Oliver kommer att bli Liams vänner och påverka hans liv dramatiskt. Liams mamma känner som Liam en stark bindning till Alison och pappan går så småningom med på att familjen ska adoptera henne.

Genom berättelsen förändras och växer Liam, sveken är ofrånkomliga, i takt med insikten om alla människors brister och att ingenting är svart eller vitt gott eller ont. Max och Liam glider ifrån varandra och hans bohemiska föräldrar som Liam alltid sett upp till gör honom besviken.

I Liams närhet finns också plågoanden Nattrass som provocerar honom med obehagliga utmaningar och inte drar sig för att hota med våld, hans provokationer urartar till en fruktansvärd uppgörelse .

En stark, gripande skildring av 14-årig killes starka känslomässiga upplevelser och uppvaknande.

David Almond har skrivit boken och Katarina Kuick har översatt den, du kan låna den på biblioteket.

/Kajsa

Årets första bokcafé

Igår hade vi årets första bokcafé. Vi pratade om en massa böcker men vi pratade också ganska mycket om skolan och om olika klassrumsituationer och en hel del om Tusen gånger starkare som en del har läst och en del sett. Och hur det fortfarande kan vara så himla ojämställt fastän det är år 2011. Det som är bra med Tusen gånger starkare är att den så tydligt visar på det som är fel, fast några stör sig på Signe (som är den som kommer till klassen och tydliggör allt) och att hon är övermänsklig på något sätt. Det känns inte helt realistiskt, det hon gör.

Annars tipsade Nathalie om Var är Alaska? av John Green (som du kan läsa mer om här), Genom dina ögon av Stephenie Meyer (som Andrea skrivit om här), Elsas mode av Sofi Fahrman, som inte alls var så tråkig och tjejig som man först kan tro och Tretton skäl varför av Jay Asher (som du kan läsa om här) som Ulrika också harläst.

Ulrika tipsade om Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld som Dina också läst (läs mer om den här).








Dina tipsade om Prins Charles känsla av Liv Strömqvist som ju är fantastiskt bra, hon tycker att den ger en annan bild av relationen mellan kvinnor och män och att den sätter in detta i ett tydligt sammanhang. En del i boken handlar bland annat om kvinnosynen i olika tv-serier, t ex Seinfeld, och hur man verkligen ser den serien med nya ögon efter att ha läst boken. Dina tipsade också om Mycket mer än så av Sarah Dessen (som du kan läsa mer om här) och vi pratade en del om mastodontboken Det här är allt av Aidan Chambers som både Dina och Erica håller på att läsa. Det är som att följa en totalt ointressant persons liv och det är det som gör den så bra.

Erica pratade en del om Vad hatet gör kan ingen fatta av Marie-Chantal Long (som hon skrivit om här) och läste upp inledningen, som var rätt så stark. Hon tipsade också om En lat jävels guide till MVG i alla ämnen av Douglas Berglund. Den verkar ge många bra tips. Till exempel hur man kan verka mer professionell ( använd lite mer svåra ord, som onekligen och excentrisk). Erica hade också ett varningstips, Exodus av Julie Bertagna som mest bara var konstig och bisarr.

Daniel tipsade om Darlah - 172 timmar på månen av Johan Harstad som han gillade mycket för att den är så mycket mer än vad man tror när man börjar läsa den.












Klicka på bokens namn för att se om den finns inne på biblioteket.

Erica tipsar!

Erica, 16 år, har läst en bok hon vill tips om. Så här skriver hon:

På första sidan slängs jag in i en bitande prolog, en förhandstitt i Marthas liv. Martha är två stycken, en som är full av hat på insidan och en kaxig rädd tonåring som precis har kommit in på dansprogrammet på gymnasiet på utsidan. Den här tjejen, av grekiskt påbrå, är inte liten. Hon är tjock och har inte fört ett riktigt samtal med någon jämnårig sedan hon var åtta år. Som liten kallades hon Martha the Whale. Det säger allt om hennes barndom, full av mobbning.

Hatet börjar härja i Martha när den Skandinaviska drömmen Solveig kliver in i pappa Mikis liv. Solveig är smått pedantisk och knuffar Martha ut ur Mikis liv. Snart dukas det inte fram tre tallrikar till middagen; Martha föredrar att äta på rummet framför att sitta och vara trevlig mot Solveig som hon helst vill spy på.

För att gå mot allt och alla söker hon till dansprogrammet och kommer in för att, ja, hon har tillräckligt mycket poäng. Martha driver med alla lärare, förolämpar dem rakt upp i ansiktet utan någon nåd. I samma klass som Martha hamnar Adde. Adde är kort och uppkäftig.
De två, det udda paret, börjar umgås och kastar smutsord på alla som går förbi. Martha berättar om Solveig och efter ett tag berättar Adde att han har en plan för att få Solveig att försvinna. Innan Martha vet ordet av har hon trasslat in sig i så många trådar att hon inte kommer loss utan smärta och sår.

På baksidesetiketten står det ”… en gastkramande psykologisk thriller som inte lämnar någon oberörd”. Jag håller inte riktigt med. Gastkramande upplevde jag den inte som, mera obehaglig. Jag har aldrig haft så många blandade känslor om en bok, och speciellt inte så starka! Stundvis har jag varit lika arg som huvudpersonen, sedan har jag varit förtvivlad för hur hon trasslar in sig i oreda. Boken var inte spännande, men väldigt gripande. De händelser som var drastiska var beskrivna i motsatsen, helt nonchalant. Det är en personlig touch som jag uppskattar i just den här boken. Hade det hade varit mer spektakulärt hade det blivit för mycket av allt.

Trots obehag har jag inte kunnat lägga ifrån mig boken, jag längtade till sista sidan för att få veta hur hon klarar sig ur sin egen röra. Till mitt förtret är slutet inte lika ”hårt” som jag förväntat mig, utan är väldigt anpassad för unga tonåringar som inte är riktigt redo för ”femtonårsgränsböcker” med våld. Trots det har boken om Martha förtjänat en plats på hedershyllan. Ens syn på vänner och familj får en liten tankeställare. Värd alla sina 194 sidor.

Den här boken kan du låna på biblioteket.

/Erica

Torsdagsbarn

En ny bok av Sonya Hartnett har kommit på svenska. 2008 fick Hartnett Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, ALMA-priset, som är ett mycket fint pris.

Torsdagsbarn heter den här boken och den handlar om Harper som bor med sin familj på landsbygden i Australien. Det är 30-tal och misären är total. Den enda inkomstkällan familjen har är de kaniner fadern fångar och säljer skinnet från. Livet är så svårt att man knappt tror det är sant. Men så var det nog under depressionens årtionde. Det är Harper som berättar om livet och vad som händer, mycket handlar om hennes lillebror Tin. Tin vars utväg ur eländet blir att bokstavligen gräva sig ner i jorden. Ett helt labyrintsystem växer fram medan han långsamt förvildas mer och mer, nästan till ett djur förvandlas han.

Under tiden växer Harper upp med sina andra syskon, och registrerar sin omgivning. Vad som händer med människorna. Hennes äldre bror vars allra högsta önskan är tjäna ihop pengar till en egen häst. Systern som tvingas ta plats hos traktens godsägartyrann.

Det här är en ganska annorlunda bok med ett intensivt språk. Kanske något för dig som är van vid lite mer motstånd, som inte vill ha det så lättsmält. Länge stannar känslan av Torsdagsbarn kvar, Hartnett skriver så att man verkligen känner det som att det är genom Harper vi får uppleva allt. Det blir väldigt påtagligt. Nästan så att man kan känna den torra vinden i ansiktet och den spruckna jorden under fötterna.

Du kan låna Torsdagsbarn på biblioteket.

/Maria