Det är något särskilt med böcker som utspelar sig på internatskola tycker jag. Jag vet inte riktigt, kanske är det för att det är en miljö jag själv aldrig upplevt. Men det känns också som en perfekt plats för att vad som helst ska kunna hända. Ett ganska begränsat antal olika människor som lever tätt inpå varandra, ofta långt hemifrån.
Jag har precis läst Var är Alaska? av John Green (tack för tipset Amalia!) som handlar om Miles som flyttar iväg till internatskolan Culver Creek i Alabama för att förhoppningsvis uppleva "ett stort Kanske..." Han blir snabbt vän med sin nye rumskamrat Chip, även kallad Översten och genom honom lär han också känna Lara från Rumänien, Takima från Japan och Alaska, den oförglömliga Alaska.
Jag tycker att Green fångar vilsenheten hos Miles (eller Bullen som han snabbt får heta eftersom han är så mager) så bra, men också hur det känns att hitta rätt, att äntligen hitta vänner som faktiskt förstår vad man pratar om. Som gör att man blir en starkare och tryggare person. Genom Översten dras Bullen snabbt in i den pågående fejden mellan stipendiaterna och snobbarna som yttrar sig i hyss av olika slag. Och så klart, den som är den mest fantastiska hyssaren av dem alla är ju Alaska. Alaska som på något sätt förkroppsligar Bullens drömkvinna, trots att hon dricker som an svamp, svär som en borstbindare och på det hela taget är svår att få grepp om.
Boken är delad i två, en före och en efter-del vilket ger en ganska speciell känsla. Varje kapitel är en nedräkning, 154 dagara före, 148 dagar före osv. När sedan detta något som delar i två händer, då är det som livet självt, totalt oväntat. Och John Green skriver det så bra.
Jag har precis läst Var är Alaska? av John Green (tack för tipset Amalia!) som handlar om Miles som flyttar iväg till internatskolan Culver Creek i Alabama för att förhoppningsvis uppleva "ett stort Kanske..." Han blir snabbt vän med sin nye rumskamrat Chip, även kallad Översten och genom honom lär han också känna Lara från Rumänien, Takima från Japan och Alaska, den oförglömliga Alaska.Jag tycker att Green fångar vilsenheten hos Miles (eller Bullen som han snabbt får heta eftersom han är så mager) så bra, men också hur det känns att hitta rätt, att äntligen hitta vänner som faktiskt förstår vad man pratar om. Som gör att man blir en starkare och tryggare person. Genom Översten dras Bullen snabbt in i den pågående fejden mellan stipendiaterna och snobbarna som yttrar sig i hyss av olika slag. Och så klart, den som är den mest fantastiska hyssaren av dem alla är ju Alaska. Alaska som på något sätt förkroppsligar Bullens drömkvinna, trots att hon dricker som an svamp, svär som en borstbindare och på det hela taget är svår att få grepp om.
Boken är delad i två, en före och en efter-del vilket ger en ganska speciell känsla. Varje kapitel är en nedräkning, 154 dagara före, 148 dagar före osv. När sedan detta något som delar i två händer, då är det som livet självt, totalt oväntat. Och John Green skriver det så bra.
/Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar