Av David Levithan, eller Boy meets boy som boken heter i original, handlar om Paul som i första kapitlet träffar en stor kärlek i Noah. Det är en må-bra-bok och mycket romantiskt.
Det är väldigt få böcker som jag läser och sedan börjar läsa om igen. Till och med när jag gillar dem riktigt mycket gör jag inte det, då vill jag låta dem smälta. Den här boken däremot vill jag fånga alla klockrena citat ur. När det är sådär mitt i prick som det kan vara ibland. Citat som talar om hur väl författaren känner, eller minns, sig och sina vänner, vilket i det här fallet känns som mig och mina vänner. Som när Pauls bästa vän Joni träffar en kille som Paul egentligen inte tycker om:
”En del av mig vill skrika och en del vill skratta, båda av samma skäl: det här är en omöjlig situation. Joni behöver inte mitt godkännande, men jag vet att hon vill ha det – på samma sätt som jag vill ha hennes. Om jag säger att det här känns rätt, då ljuger jag. Om jag säger att det känns fel, då kan jag betrakta mig som henne före detta bästa vän.”
Eller sådant som visar på att Paul och hans vänner lever i en helt annan värld än oss andra. Vad kan det vara för stad, vad kan det vara för land? tänker en när en läser (USA fast på låtsas är det). “It's about where we're going, and where we should be” har Levithan sagt och det är också en fantasivärld som han målar upp. Det är något speciellt med den skola och stad som Paul existerar i. Där hejarklackarna kör motorcykel istället för att vifta med pom-poms, och där PFLAG (parents, friends of lesbians and gays) är lika stora som Hem och skola. Där det inte ses som någon konstigt att en av fotbollkillen Daryl är transa och kallar sig för Infinite Darlene.
Men framförallt är det heteronormbrytande. Homosexualiteten, eller vilken sexualitet som helst; bi, queer, trans och hetero, är en självklarhet. Den behöver knappast problematiseras. Och allt som allt är det inga konstigheter! Paul är bara en helt vanligt kille, han beskrivs knappt, och ändå vill killarna ha honom. Så kanske det bara kan vara i en romantisk ungdomsbok. Men en kan ju få hoppas...
Det är väldigt få böcker som jag läser och sedan börjar läsa om igen. Till och med när jag gillar dem riktigt mycket gör jag inte det, då vill jag låta dem smälta. Den här boken däremot vill jag fånga alla klockrena citat ur. När det är sådär mitt i prick som det kan vara ibland. Citat som talar om hur väl författaren känner, eller minns, sig och sina vänner, vilket i det här fallet känns som mig och mina vänner. Som när Pauls bästa vän Joni träffar en kille som Paul egentligen inte tycker om:
”En del av mig vill skrika och en del vill skratta, båda av samma skäl: det här är en omöjlig situation. Joni behöver inte mitt godkännande, men jag vet att hon vill ha det – på samma sätt som jag vill ha hennes. Om jag säger att det här känns rätt, då ljuger jag. Om jag säger att det känns fel, då kan jag betrakta mig som henne före detta bästa vän.”
Eller sådant som visar på att Paul och hans vänner lever i en helt annan värld än oss andra. Vad kan det vara för stad, vad kan det vara för land? tänker en när en läser (USA fast på låtsas är det). “It's about where we're going, and where we should be” har Levithan sagt och det är också en fantasivärld som han målar upp. Det är något speciellt med den skola och stad som Paul existerar i. Där hejarklackarna kör motorcykel istället för att vifta med pom-poms, och där PFLAG (parents, friends of lesbians and gays) är lika stora som Hem och skola. Där det inte ses som någon konstigt att en av fotbollkillen Daryl är transa och kallar sig för Infinite Darlene.
Men framförallt är det heteronormbrytande. Homosexualiteten, eller vilken sexualitet som helst; bi, queer, trans och hetero, är en självklarhet. Den behöver knappast problematiseras. Och allt som allt är det inga konstigheter! Paul är bara en helt vanligt kille, han beskrivs knappt, och ändå vill killarna ha honom. Så kanske det bara kan vara i en romantisk ungdomsbok. Men en kan ju få hoppas...
Låna den på bibblan
/Ulrika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar