Äntligen är Wulf och Sunia tillbaka! Jag har verkligen sett fram emot del två i serien om Blodet: Eldbärare (det ska bli fyra). Men det är frustrerande när det går så lång tid mellan böckerna så att man hinner glömma av en hel del av det som hänt i förra boken (fast jag förstår ju förstås att det tar ett tag att skriva färdigt en hel bok).I början av Eldbärare återgår Anders Björkelid, som författaren heter, till att berätta i vi-form som i början av Ondvinter. Detta skapar verkligen en speciell stämning. Tvillingarna Sunia och Wulf har vuxit upp med ett alldeles särskilt band mellan sig och oftast har de inte behövt uttrycka sig med ord för att den andre ska förstå vad som menas. Men i första boken försvann det här bandet på grund av olika omständigheter. När andra boken börjar har de tillbringat ett helt år inne i en så kallad årsring och kunnat läsa varandras tankar. När de kommer ut igen är bandet borta och de får reda på att Kylan som förstelnar och förondskar människors sinnen breder ut sig och det är bråttom för att den inte ska ta över hela landet. De får i uppdrag att bege sig till Funisburg för att tända en eld i fyren där, en fyr som varit tillbommad i många hundra år, för att på så sätt tillkalla hjälp. På sin väg stöter de på många svåra hinder. Förutom galgmännen som vi mötte i första boken så råkar de också på bitvargar, jättar alldeles förfrusna in till märg och ben, med storm omkring sig, oövervinnerliga verkar det som. Björkelid har lyckats med att bygga upp ett helt eget universum befolkat med märkliga varelser. Det känns som om man får del av något som egentligen är mycket större. Och namnen sedan! Bitvargar, galgmän, de sätter verkligen igång fantasin. Även Bösen dyker upp (djävulen alltså). Wulf och Sunia får lära sig att allt inte är vad det ser ut att vara.
Det händer så mycket mer i den här boken och det går ju förstås inte att skriva om allt så det bästa är helt enkelt att du läser den själv. Låna på bibblan!
/Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar